Östlund - barnboksförfattare
Jag håller ett föredrag om mitt skrivande för de elever som är intresserade på en "Framtidsdag".
Varför skriver jag nu igen?
Jo, jag skriver för alla oälskade, missförstådda människor i alla åldrar som mer ofta än andra kan framstå som obehagliga, provokativa, känslokalla, egocentriska, nonchalanta, hörselskadade eller fullständigt humorlösa - vi levande måltavlor för orättvis behandling.
Som en förbipasserande slacker och vän till en vän konstaterade på ett fik en gång:
"Vad är det med dig? Man kan inte vara som du".
Eller som prefekten menade under ett personlighetsutvecklande samtal på Konstfack:
"Du kan inte vara så kaxig".
Det började redan på fritids (eller ännu tidigare) med en fröken som tog mig åt sidan, in i vuxenrummet, för att ta ett prat om någonting allvarligt som hade med min personlighet att göra (jag var för liten att förstå och minns inte innehållet i vårt samtal, bara att kontentan av det gjorde mig olycklig). Förmodligen att jag i min nervösa iver gjort ett uppkäftigt, egensinnigt eller fientligt intryck.
Jag skriver för att uttrycka just det - det finns någonting annat där inunder.
Det här är inte en pipa.
Under föredraget visade jag en powerpoint med tips och råd, stämningsbilder ur mitt liv och gammal konst som illustrerar vad jag hittills lärt mig (rent teoretiskt alltså) om existensen, bland annat:
Vad du än gör (skriver i det här fallet)
gör det fullständigt i nuet
i dig själv
fullständigt hämningslöst
utan respekt för någon auktoritet
utan tanke på prestation* eller status
Först därefter: kliv ut för granskning och redigering.
* för att undvika stereotyper
med vänliga hälsningar Helena
Bilder:
Dagbokanteckningar, 1988
René Magritte, "Bildernas opålitlighet", 1928-1929
Asger Jorn, "Den oroande ankungen", 1959
Ur "Young Mr. America" 1965, fotograf okänd
Arkiv: