Östlund - barnboksförfattare
2009-07-29
Mycket unga läsare läs istället det här
Nu är jag äntligen färdig med råmanuset till K och det har blivit dags att låta texten vara ifred ett tag för omläsning senare. Har redan pratat med min goda vän Malin för korrekturläsning och åsikter snart.
Ägnade hela tisdagen åt att skriva om en artikel i DN "von Triers dogmatiska kvinnohat", som inspirerade-störde mig. Mejlade den till tidningen på kvällen. Imorse svarade Bo Madestrand att artikeln ska följas av en annan som ”delvis tangerar ditt resonemang” imorgon (torsdag). Den ska bli kul att läsa!
Istället publicerar jag mitt refuserade alster här nedan tillsammans med några underbara kollage av Marianne Lindberg de Geer ”Jag tänker på mig själv” (Marianne som Jesus, som Freud, som domina, som Koonz och Chicolina)
Nej, det var väl för dumt, nu kan jag inte hitta bilderna på datorn ... antar att de försvann med bytet av laptop för ett år sedan. Jag är just nu för trött för att scanna in dem igen. Istället tar jag vad jag hittar i mina elektroniska arkiv ..
Ingen helig ko utan en människa
Jag tror inte att Lars von Trier är en kvinnohatare, som Maria Sveland och Katarina Wennstam skriver i tisdagens DN i en spännande artikel. I mina ögon har Lars von Trier svårt att tåla - precis som ständigt förälskade Bergman och penislängdsfixerade Strindberg före honom - den stora del av honom själv som han ser som kvinnlig, det vill säga förvekligad, känslig, mjuk och sexuellt passiv. För mig blir det mycket tydligt att von Trier drivs av självhat och inte kvinnohat. Vidare skriver Sveland och Wennstam att detta kvinnohat och förakt för den kvinnliga sexualiteten - är en del av konstens själva fundament.
Men jag är övertygad om att det inte heller där är en fråga om ett kvinnohat så mycket som ett självhat och ett förakt eller missnöje med den egna sexualiteten. Vilket inte gör saken desto mindre tragisk. Utan bara mänsklig.
Själv undviker jag von Triers filmer sedan Breaking the Waves 1996, och kommer inte att se Antichrist av ren självbevarelsedrift. Jag mådde illa av åsynen av den mycket kvinnliga och mycket naiva Beth (spelad av Emily Watson), som offrar sig sexuellt för sin pådrivande, konvalescenta, men samtidigt fantastiskt manliga oljeriggsarbetande man (Stellan Skarsgård). Båda karaktärerna är lika orimliga, vilket verkar gå igen i Antichrist.
Man frågar sig: protesterar inte någon i filmteamet? Skådespelarna? Stellan Skarsgård i Breaking the Waves, exempelvis? Frågade han någon gång Lars: Hur har du tänkt här? Hur motiverar du min rollkaraktärs beteende? Och nu vackra Charlotte Gainsbourg. Skulle en kvinna någonsin komma på tanken att amputera klitoris? Skulle en man amputera penis?
Stopp! Detta är en film, en fantasi, en väv av von Triers känslor och drömmar, som inte står för någonting. Och von Trier skämtar mycket riktigt bort obehagliga frågor på en presskonferens, eftersom han inte har några svar. Det finns inga svar. Jag tror inte på det manliga geniet, men på Konsten, som måste få tala för sig själv. Konsten är större än von Trier.
von Triers filmer tar mig för övrigt tillbaka till 1984, och en amerikansk b-film med samma brister i logiken: Crimes of Passion (China Blue - nattens hemlighet), där Kathleen Turners rollkaraktär jobbar som modedesigner på dagarna och som prostituerade China Blue på nätterna för att leva ut sina erotiska fantasier. Anthony Perkins religiösa galning och sexualmördare förföljer henne. Jag minns inte mycket mer av filmen och har inte sett den sedan dess, och kommer inte att göra det, eftersom den gav mig sömnstörningar som sexuellt utlevande tonåring. Manuset var vidrigt och skrevs förmodligen direkt för Anthony Perkins Norman Bates-karaktär. Skådespelaren Anthony Perkins var bisexuell och dog i aids 1992.
Jag tror att allt skapande bottnar i människans - självklart både kvinnans och mannens - svårigheter i identitetsskapandet och bekräftelsen av den, där den sexuella identiteten är avgörande.
När Joyce Carol Oates talade i Kulturhuset för ett par veckor sedan - Joyce som ett androgynt sagoväsen, med ögon som en Pär Lagerkvist, och hållning som en Marcel Duchamp utklädd till kvinna - återgav hon ett omdöme som hon fått av sin gode vän Norman Mailer:
”Du skriver som en man”.
Oates har skrivit om både män och kvinnor som mördar, misshandlar och gör övergrepp, med stor empati och skärpa. Men jag håller inte med Norman Mailer. Jag saknar någonting i Oates böcker - nämligen de lika absoluta skildringarna av sex (apropå vännen Mailer). Har Oates uteslutit någonting, har hon censurerat? Och varför? Om jag vågat formulera mig på det engelska språket, hade jag frågat Oates där i Kulturhusets hörsal:
Hur mycket påverkar en människas sexualitet hennes skapande, enligt din uppfattning?
von Trier verkar istället med Antichrist ha släppt alla hämningar, good for him. Men på samma gång är jag ledsen för von Triers skull, eftersom verket (det jag vet att jag inte, på grund av svaga nerver, klarar av att se) skulle kunna berätta att dess upphovsman inte kan njuta av sex tillsammans med en kvinna som njuter av sex. Skulle kunna. Bland en massa annat.
Slutligen: apropå den aktualiserade heteronormen och denna mossiga och osunda polarisering manligt respektive kvinnligt. Är det kvinnligt att skriva om sex? Förmodligen inte. Och jag tror inte heller att det är någon slump att så många konstnärer - filmare, författare, målare, skådespelare, musiker, dansare osv - förefaller vara kvinnliga män, androgyna kvinnor, eller homosexuella. Jag ser fram emot den dagen när vi får vara människor.
Och allra sist - Oates berättade att hon därefter frågat Mailer:
”Vilken man? Vilken man tycker du att jag skriver som?”
Foton:
verkliga Michael Jackson
overkliga men ändå verkliga liljefötter
Arnold Schwarzenegger och Lisa Lyon, fotograferade av Douglas Kent Hall 1979
Marilyn Monroe fotograferad av Bert Stern 1962
Joyce Carol Oates, odaterat, fotograf ej angiven
Arkiv: