2009-05-07

Hej läsare, för första gången!

Under aktuellt kommer jag att uppdatera min hemsida om vad som pågår just nu i min skrivarverkstad. Det blir som ett långt brev till dig och mig själv, med foton och kanske illustrationer, eftersom jag ser bilder överallt och inspireras av dem. Uppdatering kommer att ske när jag känner för det, ungefär en gång i månaden kan jag tänka mig, och här kommer jag ha en mer tillåtande hållning när det gäller stavfel, fula ord, svammel, känslosvall, adjektiv staplade på varandra och upprepningar.

Om du har frågor om mitt skrivande eller manusskrivande i allmänhet, tveka inte att höra av dig i gästboken (när den är färdig), så svarar jag där!

Just nu, maj månad, händer följande:
Har för lite mer än en vecka sedan skickat ett nytt manus till mina förläggare, som är professionella och jätteduktiga på alla sätt och vis och riktigt knivskarpa - ser med en gång saker som jag missat, röda tråden i en berättelse, onödiga utvikningar osv.
Kommer snart att få svar på den hemska frågan:

Finns det någon vits med mitt nya manus? (sex månaders arbete)
Går det att sälja?

Som vanligt känns det fruktansvärt, nästan mardrömslikt, att skicka ett manus, fast jag hela tiden försöker lura mig själv med: ”Det spelar ingen roll! Jag bryr mig inte! Vad gör det, om det nu råkar vara ett uselt manus?”

Pendlar som vanligt mellan att tycka ”det här är det bästa jag har skrivit” och ”det här är den nya Harry Potter” - till ”detta är ren skit, detta är - (som jag läste i en recension av Jerker, skriven av en ung arg läsare på nätet en gång, ångrar så att jag inte sparade den, går nu inte att hitta) - en bok vars blad bör användas som toapapper.”

Manuset handlar om -  nej, det kan jag förstås inte berätta.
Men jag vet att jag som vanligt har skrivit precis tvärtemot alla råd om hur och vad jag borde skriva om, för att sälja - ”episodiskt”, för svåra ord som ingen använder, för konstiga karaktärer, det går för snabbt, blir för skruvat. Det händer ingenting, ingenting annat än känslor och tankar.
Nu igen!

Fast jag tycker att det är ett originellt och roligt manus, som är både fint och djupt under ytan. Och, ja, jag är snabb, har en tendens att hoppa över tråkiga transportsträckor. Är inte det bra? Jag kan inte skriva på något annat sätt, det går inte!
I veckan ska jag åka till Stockholm på ett lunchmöte och få reda på vad de tycker.
Min syster bibliotekarien sa: ”Det började så bra. Det skulle kunna bli riktigt bra. Men - ”

För att tänka på annat jobbar jag med min hemsida och baksidestext till ”Joy och hockeykillarna” och fotar i trädgården denna regniga dag, som doftar blöt asfalt.

/Helena


Foton:

Grå men vackert sliten utsikt från min arbetsplats.

Betongros i rabatten som jag har skulpterat i lera och gjutit på Konstfack. Nu har den legat ute hela vintern med risk för att frysa sönder.

Här sitter jag nu och skriver, som vanligt, mitt i huset med uppsikt över entrén och uteplatsen. Mitt egentliga arbetsrum nere i källaren fungerar mest som förråd. Totempålen består av vrakgods från Dalälven.