Läsare som inte är intresserade av/redo för teorier om dualism i samhället eller fejkade sexuella uttryck, hoppa över det här.

Svar på Kajsa Ekis Ekmans artikel "En kvinna på bild säger mer än tusen ord" i söndagens DN, som börjar med en fråga:

"När får kvinna se en naken man på bild?"

Kajsa Ekis Ekman verkar ta för givet att bara för att en kvinna är vacker, naken och ser upphetsad ut på bild – är det för att behaga en man. Med det säger Ekman att en kvinna aldrig är i sig själv, utan för någon annan.

Ekmans resonemang om dualismen i samhället är konstruerad och förenklad. Människan är varken objekt eller subjekt, utan båda eller mer och fler, beroende på omständigheter, tid, plats och övriga närvarande. Enligt Ekman uppstår ett glapp när driftiga kvinnor som lyckats i karriären låter sig fotograferas i rosa bikini, och ”visar sig som objekt”. Vad har en rosa bikini med objekt eller subjekt att göra? Vad har naken hud överhuvudtaget att göra med passivitet när det gäller kvinnor? Jag för min del hushållssnickrar halvnaken. Nej, jag tror inte att det handlar om någon dualistisk splittring mellan jag och kropp, som Ekman skriver, eller om kroppen överhuvudtaget, eller något hycklande tramseri runt den – utan om bilden av kvinnan. Och per automatik om bilden av mannen, och vad han då blir i detta förenklade resonemang, nämligen subjektet som avkrävs handling. 

Jag tror däremot att det var så enkelt att den ATP-rankade tennisspelerskan Venus Williams, som Ekman beskriver i artikeln, kände sig raffig i sin rosa bikini. Är det ett tecken på undergivenhet? Måste ATP-rankade kvinnliga tennisspelare avbildas i tennismundering? Ekman talar om detta glapp mellan ord och bild. Vill Ekman ha en totalitär bildvärld? Hur olidligt tråkig skulle inte den existensen bli, om vi tvingades att representera vårt yrke och vår intelligenskvot var dag med hjälp av ytliga attribut som förslagsvis svarta polotröjor, kostymer och osexiga miner.

Nej, bilden och konsten har väl alltid uttryckt någonting annat än verkligheten (även om konsten många gånger fungerar som en spegel i Lustiga huset för den). Här finns våra drömmar, känslor och innersta tankar, vår sanna genialitet och originalitet. Visst säger bilden mer än tusen ord, den är dessutom fantastisk och förlösande – och det är i bilden och konsten som människan har förmågan att frigöra sig från och driva med rigida normsystem vad gäller kön, utseende och status – detsamma som Kajsa Ekis Ekman så ironiskt beskyller bilden i allmänhet för att upprätthålla.

Det handlar om LEK! Kreativitet, frihet att spela roller och göra sig till. Är det ett tecken på undergivenhet? Kvinnlighet? Är det att ställa sig in, fjäska för någon och tråna efter bekräftelse? Jag förstår inte Ekman när hon menar att Lady Gagas kroppsspråk inte skulle vara lika kaxigt som hennes attityd. Är det för att hon helt omotiverat dansar naken i video efter video? Varför är det fel? Stefani Germanotta tycker förmodligen om att dansa naken. Nej, just ja, kvinnor tycker inte någonting. Germanotta dansar givetvis naken för att behaga en man. Eller för att bli känd och tjäna pengar. Eller samtliga ovanstående.

Jag tror inte som Ekman att det är ett aber för kvinnan att hennes kropp objektifieras, tvärtom. Det är en välgörande kärleksakt att ­ likt de undersköna älvorna utan ålderstecken i 10-centimetersklackar i modemagasinen – beröra sin kropp för att göra den vacker. Kvinnan har tillåtelse att sminka och smörja och dutta och dona med sina märkvärdiga kroppsdelar. Kvinnan tillåts leka och vara – som Ekman skriver – urlöjlig.  

När kommer den dagen då mannen vågar sätta själva sin manlighet på spel, och vara lika urlöjligt fejkat upphetsad och ... naken?

Det oexploaterade sexuella uttrycket och den nakna människokroppen är någonting av det mest fantastiskt märkvärdiga i livet. Det är en ynnest att vara sexobjekt, på bild och i verkligheten.

Foto ovan: uppslag i brittiska Cosmopolitans aprilnummer 1972, föreställande kvinnosakskvinnan Germaine Greers man Paul du Feu, då 36 år och mångsysslare; byggjobbare och journalist med universitetsexamen i litteratur. Underbar (och urlöjlig?)
Fotograf ej angiven.

*

Margit Jansson, Östhammar, har avlidit 94 år gammal. Närmast anhöriga är sonen Bo med maka Monika, dottern Britt med make Börje och barnbarnen Helena och Carin.

Margit Jansson - semmelbagerska, barnvysserska, vedtraverska, elderska, väverska, knypplerska, hårdbädderska, pianospelerska, korvstopperska, kortspelerska, kyrkosångerska, potatisodlerska, ogräsrenserska, korsordslöserska, pannkaksstekerska, blåbärsplockerska ... och mycket, mycket mer som jag, hennes barnbarn, inte känner till och förmodligen aldrig kommer att få veta.

Margit Jansson, född 1915 och uppväxt i Ed, Östhammar, levde merparten av sitt liv som hemmafru och hustru till cementfabrikör Gustav Jansson på sin föräldragård, innan Gustav gick bort 1976. Hon födde två barn, Bo 1940 och Brita (Britt) 1945, samt tog några år om hand sommarbarn. Margit hade under alla sina aktiva år hund.

Under förkrigstiden arbetade Margit på konditori Favorit på Vallingatan i Stockholm, vilket senare gjorde henne omtalad i vän- och familjekretsen för sin bakkonst, sina luftiga glömmingetårtor, wienerbröd och jitterbuggar. Mina favoriter som barn var de enklare Norakringlorna och potatismjölskakorna med gaffelmönster.
Margit var en uppskattad kör- och solosångerska i kyrkan. Hon hade också gröna fingrar.

Margit reste inte en gång med flyg, och tog inte körkort, men hon var häpnadsväckande allmänbildad och in i det sista orienterad i aktuella samhällsfrågor och politik.

Margit var som person stark och glad, finurlig och praktisk - och ständigt i arbete. Kanske generationstypiskt ville hon inte på något sätt framhäva sig själv, eller vara till besvär.
Margit var också mycket social på ett särdeles mjukt sätt. Det var roligt att prata med Margit, men också att bara lyssna på henne i konversation.

Margit har skänkt mig och min syster alla vår barndoms somrar och lov på landet, en för oss oförglömlig tid och fristad som idag lyser nästan magisk.
När hon flyttade till servicehus efter den första stroken 2005, övertog vi en stor mängd vävt och vackert broderat linne från föräldrahemmet i Ed.
Margit har också lämnat efter sig sina ord och uttryck, som vi använder utan att tänka på det; ord som skottspolar och tjottablängare, och egenpåhittade politiskt inkorrekta smeknamn på hundar.

När så Margit gick bort, efter en andra stroke som förlamat henne i halva kroppen, sjöng vi Bonnjazz för henne så att det genljöd i servicehuset, som hon sjungit för oss förut:

Hoppa flickor så ni riktigt visar underkjolen,
dra i bälgen Johan så du trillar under stolen.
Tjo, ska du ha dej en stor pilleknark,
den gör i piglocket stort undervark.
Haddelå, haddelå, hadderitirala,
dansen går så dammet står tess tuppen börjar gala.
Tack ska du ha för du spela’ så bra,
så hissar vi Johan! Hurra! Hurra! Hurra!

Det var en glad stund.

*

Det största missförståndet som uppkommit runt det konstnärliga skapandet - som gör att människor våndas inför det och fjärmas från det - är föreställningen om att man borde vara speciellt skicklig eller konstnärligt begåvad, för att legitimt ägna tid och engagemang åt estetisk verksamhet (och själv tycker man inte att man är det). Om man någon gång får en chans att skapa gör man det slarvigt och liksom i förbigående för att slippa skämmas över resultatet, samtidigt som man skämtar bort det eller ursäktar sig. Förmodligen för att det finns så mycket jantelag runt detta omätbara ludd, en föreställning om att det konstnärliga skapandet i grund och botten handlar om att göra sig märkvärdig. Man är rädd för frågan: trodde du att det du har skapat är så mycket finare än vad jag skulle kunna göra (men inte gör)?
Och varför - om du inte suktar efter uppmärksamhet och bekräftelse från mig - skulle du annars lägga ner tid på någonting som i de flesta fall genererar så lite pengar eller social status?

Varför?

För att den skapande processen färgar av sig på allt annat du gör i livet som går bättre att tjäna pengar på - eftersom den gör dig lyckligare, modigare, friare och en massa annat, och, mest fantastiskt av allt:

den (som ingenting annat) håller dig kvar i ett evigt nu!

Detta måste vara den viktigaste, svåraste och tyngst vägande lärdomen i skolan och livet!

Jag har lust att samla ihop mina mest givande estetuppgifter i något sorts läromedel (vilket tråkigt ord). Till exempel den som får illustrera denna text med arbetsnamn:

The Mad Hatter - skapa din egen gudomliga hatt

Uppgiften utfördes på ett tretimmarpass med begränsat material - samma glättade returtidning per elev, och som hjälpmedel sax, lim, tejp - samt ett inledande bildspel med huvudbonader genom årtusenden, från Nefertite till Jamiroquai via mitror, fezer, Fedorahattar, plommonstop, pillerburkar, ravemössor, stickade peruker, indianfjädrar - och en existentiell fråga:

... för huvudbonaden människan närmare Gud ...
eller gör den oss själva mer gudomliga?

I min ursprungliga planering hade jag inte tänkt göra uppgiften själv med risk för att störa eleverna, men så blev det inte.

Foto peruk: Sandro Gavino Bastias

*

Jag håller ett föredrag om mitt skrivande för de elever som är intresserade på en "Framtidsdag".

Varför skriver jag nu igen?
Jo, jag skriver för alla oälskade, missförstådda människor i alla åldrar som mer ofta än andra kan framstå som obehagliga, provokativa, känslokalla, egocentriska, nonchalanta, hörselskadade eller fullständigt humorlösa - vi levande måltavlor för orättvis behandling.
Som en förbipasserande slacker och vän till en vän konstaterade på ett fik en gång:
"Vad är det med dig? Man kan inte vara som du".
Eller som prefekten menade under ett personlighetsutvecklande samtal på Konstfack:
"Du kan inte vara så kaxig".
Det började redan på fritids (eller ännu tidigare) med en fröken som tog mig åt sidan, in i vuxenrummet, för att ta ett prat om någonting allvarligt som hade med min personlighet att göra (jag var för liten att förstå och minns inte innehållet i vårt samtal, bara att kontentan av det gjorde mig olycklig). Förmodligen att jag i min nervösa iver gjort ett uppkäftigt, egensinnigt eller fientligt intryck.
Jag skriver för att uttrycka just det - det finns någonting annat där inunder.

Tips:
Vad du än gör (skriver i det här fallet)
gör det fullständigt i nuet
i dig själv
fullständigt hämningslöst
utan respekt för någon auktoritet
utan tanke på prestation eller någonting annat

Först därefter: kliv ut för granskning och redigering.

*

Så här ser jag ut egentligen
Bild tagen ur kortfilmsprojekt.

*

Tillverkar och klär en två meter lång midsommarstång, monterbar i tre delar till ett event som jag själv inte deltar i.

*

1.

2.

3.

2009-11-09

Resultatet av sommarens verkstad. Saker som gör mig lycklig i november.
1. Leksakssoldat "inte som alla andra" (köksfönstret)
2. Hunddivan en fourrure (köket, användes av Sputnik som sovplats samt bit- och språngbräda)
3. Kartongbåt inspirerad av Kreta, efter Ture Albert Andersson (hallen).

*

Korvdricka
Min febriga sexåring gör korvdricka av några kvarglömda korvar i en kastrull. Kanske för att han har förstått hur viktigt det är med dryck när man har hög feber. Eller också är det en ordlös protest mot mina ständiga saftglas: "Drick nu, lilla gubben, älskling, lilla vän. Bara en liten klunk till".

*

2009-09-17
Upplev Sara Granérs vackra, mustiga och rörande bilder på Kulturhuset i Stockholm, jag såg utställningen igår på väg till ett möte (den pågår t o m den 25 okt).
Och i lördags tittade jag lyckligtvis upp i kyrktaket under ett bröllop och upptäckte Albertus Pictors madonna (eller Jesus med bröst?) och smådjävlar. Det går tydliga kopplingar mellan århundradena, det andliga sökandet och konsten.
Som Sara Granér konstaterar i en rikt ornamenterad ritad bonad:
Ja Herregud
Det Är Inte Klokt Vad Fort Tiden Går
Det Var Nyssens Medeltida

*

2009-08-17
Tillbaka till jobbet!
(det mer riktiga med arbetsgivare, kollegor och nyckelkort).
Så här skrev jag för en vecka sedan, kvällen innan dagen d: 
Men för hur länge? Inte för länge, och verkligen inte för alltid. Utan en begränsad tid (kanske blir jag tvungen att säga upp mig igen, men har lovat mig själv att i så fall vara kvar uppsägningsmånaden ut). Jag måste se denna begränsade tid som en mycket liten och betydelselös del av det stora hela (som man ibland måste tänka för att stå ut).
Samtidigt som den begränsade tiden gör tillvaron outhärdlig. Som den rinner genom timglaset, lika patetiskt och sentimentalt som förtexten till en såpa. Glaset går inte att vända i verkligheten. Sanden rinner ut i sanden.
Man vill hålla fast vid vissa ögonblick, händelser, bilder, känslor. Man vill få dem att räcka en livstid. Man är just så sentimental, så känslokladdig och feg, ja, en riktig crybaby. Man behöver de speciella ögonblicken som snuttefilt. Jag måste minnas hur mina barns små ansikten såg ut på BB. Men kommer fasansfullt nog inte riktigt ihåg.
Däremot minns jag allt möjligt strunt från min före detta och återigen blivande arbetsplats och det är idiotiska småsaker som felsägningar under fikaraster, missförstånd, tillkortakommanden, administration och alienation, planering, missade mötestider och oläsliga anteckningar, herregud, vad står det här nu då, en etta eller en sjua eller en nia? - ja, just det - det kallas ett jobb som normala människor har, eller vill ha. Så klaga inte nu. Det ska förstås bli kul.
Åtminstone på min fritid måste jag känna mig fri.
Därför skulle jag inte kunna ha en normal blogg (användarvänligare, fler besökare, effektivitet osv)
Men kravet på att ständigt uppdatera känns för mig tvångsbetonat och mycket olustigt. Som ytterligare ett jobb. Förövrigt ogillar jag att ingå i ett system. Och kanske står jag inte ut med likriktning och regler i största allmänhet.
Nej, jag gillar det osmidiga sättet, det osorterade, där ingenting serveras med beskrivning och streckkod - jag gillar att gå på skitiga loppmarknader och göra fynd. Kanske borde jag flytta långt ut i skogen, driva självhushåll och gå på loppis.
Den snabbserverade informationen på nätet gör mig uppjagad och deppig på samma gång, orden blir värdelösa, biljoner menlösa kommentarer som ”I love you. Keep up the good work. Check out my new stuff” eller ”Din korkade självälskande hagga, du kan ju inte föra ett logiskt resonemang! Du är så vidrig att man får lust att spy”.
Vi blir på något sätt alla lika intetsägande och utbytbara i det flödet.
Vem lurar jag, min gästbok kommer aldrig att bli färdig. Jag har inte lust att ha någon.
De eventuella läsare som verkligen vill ställa en speciell fråga eller tycker någonting kan skriva ett gammaldags brev till, eller mejla mitt förlag, så skickar de det vidare till mig.

*

Grå men vackert sliten utsikt från min arbetsplats.
Betongros i rabatten som jag har skulpterat i lera och gjutit på Konstfack. Nu har den legat ute hela vintern med risk för att frysa sönder.
Här sitter jag nu och skriver, som vanligt, mitt i huset med uppsikt över entrén och uteplatsen. Mitt egentliga arbetsrum nere i källaren fungerar mest som förråd. Totempålen består av vrakgods från Dalälven.

*