Omslagskisser till "Jerker och tjejerna"









"Jerker - första spelningen" baksidestext

Så här recenserades "Jerker" av Kerstin Alsfjell på Bibliotekstjänst:
”Med tanke på hur mycket huvudpersonen har emot sig skulle den här boken lätt ha kunnat bli en mörk berättelse. För om man är en tioårig tjockis som har läs- och skrivsvårigheter, inte kan multiplikationstabellen, är dålig i idrott, går i musikklass, är oduglig på datorer och dessutom känner att man är en besvikelse för sina framgångsinriktade föräldrar, är det lätt att ge upp och känna sig misslyckad. Men istället möter vi en klarsynt överlevare som med en stor portion humor och värme berättar om sin vardag. Jerker, vars strategi är att skämta om det han inte kan dölja, upplevs naturligtvis som en riktig tuffing av sin omgivning. Detta är en tidstypisk beskrivning av det hektiska och krasst materialistiska samhälle vi har idag, där man hellre räknar prestationer än ser till andra livskvaliteter. Boken är lättläst, skriven på ett enkelt vardagsspråk med stor värme och mycket humor.”

Uppföljaren ”Jerker och tjejerna” fick fina recensioner i pressen. Så här skrev Lena Kjersén i Västerbottens-Kuriren:
”Jerker och tjejerna är en fristående fortsättning på den första boken om trummisen Jerker. Jerker fattar inte hur han ska kunna repa med sitt band när han ska flytta till lägenhet med frånskilda pappa och pappas nya tjej. Bandet består förutom Jerker av Mortimer på keyboard och Rebecka och Linn på bas och elgitarr.
Helena Axelsson Östlunds bok är en av årets finaste mellanåldersböcker. På kornet fångar hon en känslig 12-årings osäkerhet, drömmar och tankar.
Så här kan Jerker fundera när han förstått att han älskar Linn, hon som vågar göra saker som ingen annan vågar: Jag har inte berättat för Mortimer att jag är kär i Linn. Jag vet inte hur jag ska börja. Vi har aldrig pratat om tjejer. Dessutom har Mortimer sagt att vi killar inte kan bli kära. Vi killar vill bara en sak. Vad då för något? tänkte jag, men jag frågade inte. Kanske var det något man borde veta.”

I ”Jerker - första spelningen”, den tredje och sista boken i serien, har Jerker och bandet blivit bokade för en riktig spelning, tusenkronorsspelningen.
Jerker vinner också sin första tävling någonsin ...

Utdrag ur "Jerker - första spelningen":

Jag har aldrig vunnit på lotteri, inte ens världens minsta grej. Och satsar jag på chokladhjulet eller skjuter burkar på tivoli, förlorar jag alltid.
Men nu har jag vunnit över alla i klassen, över alla pluggisar, över genierna. Över Minna och Katarina.
Alla trodde att Minna och Katarina skulle vinna, de själva också. De satt och log i sina bänkar, när vinnaren skulle utses. De som har spelat på sina fioler på ett servicehem och sjukhuset, för att få in pengar till klassresan. Det har inte jag. Men jag knäckte dem!
Det är nämligen så, att jag är den i klassen som har samlat in mest pengar till klasskassan, under jullovet!
Minnas mamma, som är klassmamma, hittade på att vi skulle tävla, när hon hörde att vi hade fått in så lite pengar till resan.
När Sara sa:
- Vinnare är ... Jerker! då gick det som ett sus av förvåning genom klassen.
Några började klappa händerna när jag reste mig och gick fram till Sara som stod vid katedern och fnittrade. Jag skulle få ett pris av henne.
På vägen dit kramade fröken mig, och sen skakade hon på huvudet och log.
Så brukar Lotta göra, när jag har gjort någonting tokigt och säga: ”Du är för söt, Jerker.” Då gör det ingenting. Lotta och jag känner ju varandra. Vi tycker om varandra.
Men fröken ...
Hon känner inte mig, på riktigt. Hon vet bara om den Jerker som jämt har varit dum och bråkig. Hon skakade säkert på huvudet, för att hon tänkte ”den där Jerker borde verkligen inte få något pris”.
Jag var nervös också.
Jag hade blivit det redan när Sara sa mitt namn.
Så när fröken skakade på huvudet och log så där, var det droppen som fick bägaren att rinna över.
Jag blev bara tvungen att göra någonting barnsligt, som förut.

Jag gjorde ett ljud.
Ett väsande, pruttande ljud.
Varje gång jag tog ett steg gjorde jag det, och det lät som en gammal gubbe som snöt sig. Alla skrattade förstås. Bullen skrattade högst av alla. Men när jag var framme vid katedern ångrade jag mig.
För jag mötte Linns blick.
Jag tittade rakt in i hennes allvarliga ljusgråa ögon.
Med Linn har jag aldrig hållit på så där.
Jag har inte gjort mig till, inte en enda gång, vad jag minns. Det har inte behövts.
Så jag tänkte plötsligt: vad håller du på med, Jerker? Du som har en tjej, och ett band! Du som kan göra diagram!
Du behöver väl inte göra dig till, för någon!
Så när jag fick priset av Sara, kramade jag henne och gav henne en puss, först på den ena kinden och sen på den andra. Jag gjorde det för att liksom visa henne att jag inte bryr mig om vad hon tycker, längre.
Förresten, jag ville visa allihop.
Egentligen är jag ganska förbannad på hela klassen.
De tror att de vet vem jag är.
Ett pruttande fetto som gör allt för att vara rolig.
Det konstiga är, att när de tror det, blir jag det.
Men inte nu längre!
Efter pussarna fnittrade inte Sara längre, hon log inte ens. Den där öppna leende munnen som hon alltid har, stängdes.
- Tack så mycket, sa jag, och höll upp priset i luften.
Det var en mjukisspindel.
Det var alldeles tyst i klassen.
Ingen skrattade nu.
Och ännu värre blev det, när jag gick tillbaks till min plats, förbi fröken.
Jag tog henne i handen, och bockade.
Som en välupppfostrad skolpojke från förr i tiden.

*

2002
Jerker

2003
Jerker och tjejerna

Jerker råkade doppa sin gecko i ett glas mjölk

Skiss på ansiktsuttryck till omslaget