Jag ser publiksuccén Fashion! på Fotografiska under dess sista dagar och slås av hur mängden och intensiteten i utställningen får den att sabotera för sig själv. Det är nära hundra år av modefoto och ett dokument över vår uppfattning av skönhet - den ena fotomodellen, skådespelaren och personligheten efter den andra, den ena vackrare, smalare, naknare, kåtare, mer gränslös än den andra.
Plötsligt framstår estetiken som dum och meningslös, ja, rent av löjlig, och vår tids upplevelseindustri som någonting utan vits, som börjar svälla ut och ta orimliga proportioner, eftersom den naturligtvis varken genererar nya boenden, läkemedel eller vetenskapliga upptäckter, kanske är det den som kommer att fördumma och slutligen utplåna mänskligheten.
Men främst gör denna stora mängd foton varandra
tråkiga och ersättliga, kaxig komposition och provokativt innehåll till trots. 
Jag letar efter det skeva, det som råkar berätta någonting verkligt och oväntat om människan som porträtteras och på samma gång objektifieras i fotot, eller fotografen bakom.
Jag letar efter det som inte är manipulerat, uttänkt eller redigerat. Som utställningens avslöjande porträtt av Serge Gainsbourg som illa klädd snuskgubbe och korta Marc Jacobs i sina platåskor. Av Marilyn vars kropp ser ut att helt sakna muskler och nerv - gudinnan som en lös, vit massa under höljet med bystinlägg och blicken i fjärran. Eller Helmut Newtons polaroidbilder som verkar vilja berätta om ett spännande liv, där fotografen möblerar med nakna modeller i hotellet som är hans hem.
På Fotografiska pågår även utställningen Lady Warhol fram till den 20 mars, Andy Warhol som kvinna fotograferad av Christopher Makos. Andy Warhol är inte vacker, hans ansikte har istället en stenliknande kvalitet och ögonen är döda och utan glans, som svarta kol. Den känslighet och originalitet, det tankeliv som är Andys, verkar inte gå genom linsen. Kanske behövs en teknik för det, kanske den som tevemogulen och före detta toppmodellen Tyra Banks tränar modellaspiranter med i America’s Next Top Model: smize – smile with your eyes – kisa med ögonen en liten, liten aning medan du tänker på någonting trevligt.
Jag närstuderar Andys spända gestalt; en överarms muskulatur, fingrar och händer, midje- och höftmått och proportioner, för att få en känsla för hur han kan ha rört sig genom rummet och livet, the Factory. Hans själva väsens beskaffenhet. Vilket måste vara det som ger ett porträtt dess konstnärliga kvalitet. Det unika och oförställda uttrycket hos en människa fångat på något sätt, med eller utan peruk och glitter. Jobbar du efter en manual eller med en speciell teknik kan den ligga i vägen och dölja den kvaliteten.

*

Jag tror att jag kan göra som jag vill.
Jag tänker på mig själv.
Jag pratar dumt.
Jag handlar fel.
Du drar dig tillbaka.
Jag är besviken.
Jag känner mig skyldig.
Jag känner saknad.
Jag jag jag.
Men som min vän har lärt mig: allting är precis så som det ska vara.

*

Fungera nu, min hjärna

Talisman i min datorväska, 22 gram cernitlera som efter härdning omsorgsfullt gnidits med brunpigmenterad Önskeolja. Gillar att den ser ut att krypa ihop i fosterställning, att den ser ut som en hård klump spillning, att den på den här bilden ser ut att sväva, att den delar utrymme med kantiga USB-pinnar (som ger den patina, se de gråaktiga partierna).

*

 

Jag läser om ondska i tidningen. Den som finns i oss alla. Men det är få av oss som vågar se eller ens erkänna mörka tankar och känslor. Är det ett av vår framgångsfixerade tids tabun? Att visa någon som helst svaghet? När det – att se och erkänna det onda, kanske prata om det - torde vara det bästa sättet att underminera växande monster inombords.
Under en fika-uppstart på jobbet menar en kollega att han inte har några aggressioner. Inte för att jag på något sätt vill insinuera att denna trevliga, hövliga, skämtsamma, omtyckta arbetskamrat skulle ha någonting gemensamt med Joseph Fritzl - men kan det verkligen vara sant? Kollegan lägger också till att han kan kontrollera sina känslor. Självklart, det är ju uppenbart. Jag, däremot, har allting emot mig när det gäller att påvisa kontroll. Samtidigt som jag ironiskt nog känner mig ytterst kontrollerad - kall, stum, ja, förlamad av kontroll - på fika-uppstarter och dylika sociala events.
Men vad är kontroll? Att reglera, hindra ett icke önskvärt flöde av någonting som – ja, var ska det ta vägen? Jag menar inte att vi bör leva ut dessa dunkla böjelser och begär, men i alla fall erkänna att de finns där – även i den till synes mest lyckade framgångssaga. Det skulle bli så mycket enklare för oss misslyckade jävlar. Och när jag skriver det, menar jag förstås på samma gång gudomliga alver. Då människan är allt, har allt.
Nu låter jag som en av karaktärerna i ett manus som jag och min vän precis blivit färdiga med, ett samarbete som pågått i många år. Det har varit givande för mig att jobba med min väns material – som innehåller stor vishet, bland annat österländsk.
En aha-upplevelse för mig var insikten om att de icke önskvärda delarna i det som är du eller jag – i själva verket är minst lika värdefulla, och en förutsättning för det andra som är vi. Vilket känns så hoppfullt, omfamnande och gemenskapande! I arbetet med manuset har jag också skissat en del, bland annat min kompis (numer) Rädslan (se ovan).
Kort: De mörka känslorna blir så farliga som man gör dem, men kanske allra farligast om man vägrar att resonera med dem. Myteri?
Slutligen: Men det är förstås viktigt att vara positiv och välja glädjen på jobbet. Att försöka sluta vara tråkig, tjata, gnälla och vara negativ i fikarummet. Mitt problem är att jag har så svårt att stå ut med någonting annat än ärlighet. Om du ljuger för mig, går jag hem och gråter.

*

Stillbilder från den årliga kortfilmsproduktionen i stugan som brukar improviseras fram av familjen på plats.
I år blev resultatet en ketchupdrypande musikvideo, efter en idé om en solig och käck sångtrupp som framför oväntat fula sånger. Barnen och Curt bidrog med sånger från skolgården respektive tonåren. Det läskigaste materialet tål dock bara privatvisning.

*