Skolarbete 1978
Markus Grolik illustrerade den tyska uppplagan av "Suck Puck päck"
Marianne Eriksson och jag
Så här recenserades ”Suck Puck päck” av Anna Birgitta Eriksson på Bibliotekstjänst:
”Puck bor med sin pappa (mamman är död). Här berättar hon om sina dagliga bekymmer, glädjeämnen och tankar i en text som är öppenhjärtig som en dagbok eller
ett brev till bästa vännen. Det handlar om kompisar, kärlek, äckligheter, att göra bort sig, vårtor och annat som en 11-årings huvud kan vara fullt av. Det är skrivet med lätthet och humor - inte helt olikt Barbro Lindgrens Hemligt-böcker. Kapitlen inleds med en egensinnig liten anfang av författaren, där en musaktig figur (alter ego?) ofta förekommer. Författaren är en 23-årig debutant, men i den här texten finns inget som är varken trevande eller osäkert. Helt enkelt strålande!”
”Skämmigt, stripigt och för stort” skrev Pia Huss om "Suck Puck päck" i DN.
I ”Puck + Pedda = falskt” blir Puck ihop med Per-David, Pedda kallad, pådriven av klassens mest populära tjej, Emelie.
Peter Grönborg recenserade boken i Borås Tidning 2000-01-12:
”När vuxna skriver ungdomsböcker i jag-form kör de stundtals hårt med jargong. Det är ofta förklaringen till att deras böcker havererar.
Någon sådan fälla hamnar inte Helena Axelsson i. Hennes Puck plus Pedda är lika med falskt har trovärdigheten i behåll. Att hon lyckas så bra beror på att hon odlar ett enkelt, avskalat språk. I skenbart nazistiska vändningar navigerar hon över rätt mörka existentiella stråk. För huvudpersonen Puck gäller det att bli tretton år. Hon längtar efter mens och vill att brösten ska växa fortare.
Och för att få vägledning om vuxenlivet anlitar hon ofta Veckorevyn. Numera är veckopressen normerande för hur unga flickor bör vara och se ut. Det är välgörande att Axelsson ej moraliserar över detta faktum.
Verklighetsnära är också hennes utmärkta skildringar av den fysiska atmosfären i Pucks skola, den ångande trängseln i korridorer, att knuffas fram och tillbaka i kön till matsalen. Axelssons stickiga blandning av naivism och realism är originell i barnboksutgivningen, som på det hela taget präglas av stor försiktighet.”
I den tredje och sista boken om Puck, som här fyller tretton, planerar hon sitt första party. ”P som i Puck som i Party!” kvalificerade sig på Bokjuryns tio-i-topp-lista.
Så här recenserade Ying Toijer-Nilsson boken i BTJ-häftet:
”Detta är den tredje och fristående berättelsen om Puck, som nu hunnit bli 13 år. Boken är en jagberättelse och är närmast komponerad som impressionistiska ögonblicksbilder ur en osäker flickas tillvaro, även om det misslyckade partyt är den centrala händelsen. Handlingen är koncentrerad till den tidpunkt i livet då föräldrarna börjar bli pinsamma och den egna ofullkomligheten är tung att bära. Stilen är en pratsam, ganska rolig jargong som ger sken av att författaren endast fladdrar på ytan av upplevelserna. Men boken går djupare än det märks vid första ögonkastet. Trots sitt lättsamma yttre fångar den upp många typiska pubertetsproblem: oron, de tvära lynneskasten, överdrifterna, skrytet, småljugandet, den sexuella nyfikenheten.
I all sin anspråkslöshet kan den nog lösa en del knutar och sätta krut i flickor, så att de vågar vara sig själva. Det finns en antydan till feministisk diskussion som gott kunde ha fördjupats.”
Ulrika Milles kallade den tillsammans med Berit Åbergs Svårt och sånt ”två utmärkta reseskildringar från denna förpubertetens jämmerdal” i en recension i Göteborgs-Posten
2000-12-03.
Under åren på det lilla och vänliga förlaget Eriksson & Lindgren, med originell utgivning (här gavs till exempel Pernilla Stalfelts Bajsbok ut) kände jag alltid det helhjärtade stödet från min förläggare Marianne Eriksson och hennes medhjälpare. Mariannes handskrivna refuseringsbesked
var aldrig tunga, utan istället hoppfulla och peppande.
1995
Suck Puck päck
1999
Puck + Pedda = falskt
2000
P som i Puck som i Party!
Jerker
Jo
y
Studier
Jobb
Kontakt
Klotterplank
